phuuuu vilka dagar

De senaste dagarna har varit mycket annorlunda för mig…

Det började redan på söndagskväll då jag var tvungen att ställa klockan till måndag morgon på 06.00.  I vår ska jag börja smygstarta med att arbeta, jag ska bara jobba några dagar i månaden. I måndags var det dags för min första arbetsdag sen föräldraledigheten. Jag har varit föräldraledig i över tre år och har inte haft något behov att ställa klockan, iallafall inte så tidigt. Jag är en person som tycker om att ligga och dra mig i sängen en stund innan jag går upp, vilket gör det extra svårt att föreställa sig hur det kommer att gå att gå upp kl 06.00.

Otroligt nog gick det bättre än jag trodde…jag gick upp gjorde mig i ordning, men BRRRR vad kallt det var ute och mörkt, jag hade god lust att gå tillbaka och lägga mig i sängen igen.

Jag måste erkänna att det kändes lite konstigt att komma tillbaka till en plats som tidigare var en del av min vardag men nu var totalt annorlunda, det är mycket som har förändrats.

Efter jobbet åkte jag direkt till Högskolan, i vår ska jag gå en matematik kurs på distans. Men vi var tvungna att komma till registreringen och föreläsningar som varade till sent på kvällen. Idag (tisdag) var det föreläsning hela dagen. Så nu till våren blir det att göra grupparbete, redovisning och tenta.

Matematik…Det är ett ämne som alla på något sätt har en relation till, antingen så älskar man den eller så hatar man den. Jag är en person som hatar matte, jag känner mig dum när jag ser ett mattetal och är fruktansvärt dålig på att räkna. Men det finns ändå något där som jag tycker att jag som lärare behöver utveckla för att kunna göra matematik försåtligt och roligt för barn.

Efter två ganska fulla dagar tänkte jag att ikväll ska jag ta det lugnt, titta på SVT play  och slappa….riktigt så blev det inte. En av mina tangenter på dator var lite trög, så jag tänkte att jag ska ta bort den för att sätta dit den på nytt. Det var ingen bra idé. Jag och min man, som hjälpte mig en stund, försökte sätta tillbaka tangenten och efter ca 1 h 30 min så lyckades jag ÄNTLIGEN få dit den.

Så nu mina vänner är jag ganska trött och ska gå och lägga mig.

Sov gott, dröm sött!

Familj och/eller karriär!

SVT har sänt en serie i 7 delar om John Adams och idag avslutade jag att titta på den.
John Adams var USAs andra president, han var en av de som stred för Amerikas självständighet.

John var gift och hade 6 barn (ett utav barnen dog vid födseln). Under hans början som politiker och innan Amerikas självständighet var John utsänd till att åka till Frankrike. Detta gjorde att han var tvungen att lämna sin familj. Hans fru fick ta mycket ansvar för uppfostran men också beskydda sina barn. De pågick ett krig med engelsmännen.
John var borta i flera år, efter en tid så återförenades han och hans fru då hon åkte till honom i Frankrike, de for därifrån till England.
Efter många år återvände han och hans fru till USA.
Vid välkomnandet står hans barn och väntar. I filmen så ser man tydligt att han känner inte igen sina egna barn. Han har varit borta under hela deras uppväxt.
En av hans söner kritiserar sin far för att inte har funnits där, utan att politiken har gått före. Så som filmen utspelar så ser John att han har gett sin son allt. Han har fått en fin utbildning och en bra grund för en karriär.
Jag verkligen beundrar Abigail, att hon stod ut med att kämpa tillsammans med sin man i ensammatider.
Jag kan inte kritisera det John gjorde, dels för jag har ingen aning om hur det var att leva då och det som han kämpade för är en självklarhet för oss idag. Och en annan viktig del är att transporterna såg helt annorlunda ut än idag.

Det som jag började tänka på, som även idag är ett problem, är karriär och/eller familj.
Ofta när man hör framgångsrika personer så hör man ibland att de kan vara borta länge från familjen. Eller personer som är början av sin karriär säger att dom väljer att vara hemma med sin familj.
Hur får man ihop familj och arbete? Måste man offra något utav det?

Som kristen så är kyrkan en viktig del av mitt liv. Jag älskar kyrkan, det är en del av Guds plan.
Men även där finns det den här dragningskraften mellan engagemang och familj.
Jag har börjat fråga mig, hur vill Gud att livet i en församling ska se ut?
Vi brukar kalla oss en familj, hur levs det ut? Och hur kan vi hjälpa varandra att klara av familj, arbete och all form engagemang?

Min karriär som gatuunderhållare

Idag har jag gjort något jag aldrig gjort förut, jag och en vän har varit gatuunderhållare på stan.
Det började med att min kompis frågade mig om vi inte kunde poia på stan, hon och även jag skulle behöva lite extra pengar nu inför jul. (Se bilder nedan om du undrar vad poi är.)

Vi skulle egentligen gjort det nu i helgen men vi hade förhinder båda två så det fick bli idag.
Igår så träffades vi för att bestämma vilken musik vi skulle ha och öva lite inför det stora uppträdandet.
Vi hade musiken i telefonen så vi fick en låna en högtalare som man kan koppla in telefonen.

Vi träffades på stan i eftermiddags, först gick vi runt lite för att kolla ut någon bra och lämplig plats. Sen var det bara att ta mod till sig och börja. Som vanligt så krånglar det tekniska, men det fick vi till snabbt.

Min kompis började, folk bara gick förbi. Hon stod en stund men ingen ville stanna och ingen ville lägga i pengar. Efter en stund gick vi därifrån och försökte på ett annat ställe.
Men ingen ville stanna där heller och inga pengar.
Vi hade väl förväntat oss att folk skulle stannat lite mer och att vi skulle få lite pengar.

Efter en stund gav vi upp, frusna, hungriga och utan några intjänade pengar cyklade vi hem igen.
Väl hemma gjorde jag mig en kopp varm choklad för att tina upp lite och nu ska jag sitta i soffan och mysa.

Även om vi inte fick några pengar så har vi fått en erfarenhet rikare.
Om du har några tips på vad man kan göra som gatuunderhållare, så skriv gärna det i kommentarerna.

Jag och min vän poiar en höstkväll -09

gör jag rätt…

När det gäller olika val i livet, har du någon gång ställt dig frågan- gör jag verkligen rätt?
För ett antal år sedan, innan jag blev föräldraledig, arbetade jag på en förskola. På min arbetsplats uppstod det besvikelse, missförstånd och mycket frustration. Jag blev gravid och var väldigt glad att få en anledning att komma där ifrån.
När jag gick på föräldraledigt så sa jag till mig själv och till mina vänner att jag aldrig mer skulle arbeta där igen. Jag har inte haft mycket kontakt med min arbetsplats under föräldrar ledigheten, på grund av den situationen som fanns.
Nu tre år senare är det dags att börja planera inför att börja arbeta igen.
Eftersom jag har kvar min anställning så var det naturligt att ta kontakt med min arbetsplats för att samtala om framtiden.
Jag märker och ser att saker har förändrats till det positiva, men min erfarenhet och de sår som jag fick finns fortfarande kvar.
Vad gör man då?

Jag har valt att ge det en chans till!

Efter att jag tog beslutet att ge det en chans till, har det verkligen snurrat i huvudet, jag gör rätt eller är bara dum.
På en bönesamling så ville jag att vi skulle be för min situation inför framtiden. När vi bad så var det en tjej som bad att jag skulle få hjälp av Gud att släppa tycka-synd-om-mig tanken, och att ibland är det bekvämare att stanna kvar vid en sådan tanke än att gå vidare. Jag hade inte tänkt på det tidigare, men jag tror att jag inte har velat släppa tycka-synd-om-mig tanken. Jag har velat vara ett offer- konstigt nog.
Jag är glad att jag nu kan lämna den tiden, även om erfarenheten av den frustrationen finns kvar så är det inget som behöver påverka mig känslomässigt. Jag kan gå tillbaka till mitt arbete och titta framåt och göra ett bra jobb.