Drömmar 02 december 2009

I vår kyrka har vi börjat prata om drömmar. Dels personliga drömmar men också om vad vi drömmer om som församling. Jag tycker att det är väldigt intressant att få se vad Gud har lagt på var och ens hjärta och hur drömmar får komma till verklighet.

I söndagens predikan pratade Kjetil bland annat om att Gud använder våra drömmar och att det är utifrån våran vilja som Gud använder oss.

”Ty Gud är den som verkar i er både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.” (Fil. 2:13)

Tidigare har jag tänkt att Gud kommer kalla mig till att göra något som jag inte alls har någon vilja eller lust till att göra. Jag har nu förstått att Gud kommer inte leda in mig i något som jag inte klarar av, han älskar mig och vill mig bara väl.

I veckan blev jag påmind att när jag skulle välja vilket gymnasieprogram jag skulle gå så började jag fundera över vad jag ville arbeta med iframtiden.Jag fick då en blid och en känsla av att jag skulle tycka det vara roligt att undervisa barn. Det var ingen stor dröm som jag hade drömt om hela livet, utan det var bara en tanke. Jag valde att gå på estetisk teater under gymnasiet och först några år senare utbildade jag mig till förskolärare.

Det är verkligen så fantastiskt att få se hur den tanken som jag hade för över 10 år sedan är idag en verklighet. Jag har en tro på att det var Gud som ledde mig in i det. Jag tror att man ibland inte tänker på när ens drömmar slår in utan man kan se det långt senare att det faktiskt hände.

Idag drömmer jag om:

- att vi som familj år efter år kommer älskar varandra mer och mer och att vi genom åren kommer att få se hur Gud är med oss i allt.

- att få se hur Gud är med sin församling

- att jag en dag ska få arbeta med barnteater

Vad drömmer du om? Om du vill, skriv en kommentar om din dröm.

Det fantastiska av allt är att man kan se från gång till gång hur Gud vill välsigna en med drömmar och hur han har allt under kontroll.

Campare eller uteliggare!? 30 november 2009

För ett tag sedan så utmanade en vän till mig att man skulle lägga ut en bild och skriva en berättelse om bilden. Utmaningen är: att gå in i bildmappen nr 4 eller 7, därefter välja bild nr 4 eller 7 och skriva lite om bilden.

Vi har delat upp vårat mappsytem på ett annat sätt så det är lite svårt att räkna ut just dom mapparna. Men jag tänker iallfall lägga ut en blid:

 

 

 

Historien om bilden är att när Dan och jag hade varit gifta i ett år så hade jag en romantisk bild av att det skulle vara mysigt att under en helg paddla kanot, grilla och sova i tält. Det som hände var att första natten så frös jag och insåg att jag hade blivit en stadsmänniska.

 

 

 

 

Andra dagen skulle vi paddla till en ö där vi skulle grilla och sova, vi kom aldrig dit, för det blåste för mycket. Vi hittade ett annat ställe att campa på, men när vi satte upp tältet så vek det sig bara pga vinden, det var helt omöjligt att sova i det. Som tur var stod det ett vindskydd precis där, men vindskyddet var byggt åt fel håll så all vind kom in i vindskyddet. Vi fick knyta fast tältet som skydd. Vinden var så stark att vi hade ingen möjlighet att tända för att grilla. Frusen, trött och hungrig fick vi krypa ner i sovsäckarna för att sova.

Dan tog en blid på mig, för att föreviga detta ögonblick.

När vi framkallade bilderna så insåg vi att jag såg ut som en uteliggare som hade druckit lite för mycket, röd näsa, mössa och inbäddad i en sovsäck. Det som förstärker hela bilden är T-röd flaskan står bakom mig.

Aldrig mer camping!

Jag fann inte Gud, Gud fann mig! 26 november 2009

Jag har tidigare skrivit att jag älskar att lyssna till folks livs berättelser.
Jag tänkte nu skriva ner min viktigaste livs berättelse och den handlar om mitt liv med Gud.

Jag fann inte Gud

Jag är uppvuxen i ett kristet hem där Gud och kyrka har varit en naturlig del av hela mitt liv. Jag gick i söndagskola och fick lära mig om när Gud skapar världen och hur synden kom in i världen och därav att relationen mellan människan och Gud var bruten. Jag fick även lära mig all fantastiska berättelser Abraham, Mose, Noa, David och Goliat, Daniel i lejon gropen och om Jesus och hans liv.
Under mina grundskole år gick jag på en kristen skola där skolmiljön präglades av den kristna grundsynen.
Under min uppväxt har jag också varit med i många olika sorters kyrkor från icke karismatiska till karismatiska och från evangelistiska till icke evangelistiska. Jag kommer inte ihåg alla församlingar, men av några kommer jag ihåg att det som undervisades var hur viktigt det var att läsa Biblen och be och ju mer man gjorde det desto duktigare var man. Det undervisades till och med att man var älskad och välsignad av Gud om man hade mycket framgång så som i karriär, ekonomi och familj. Om man inte hade det så var man inte välsignad och då så skulle man kämpa mer att bli välsignad av Gud.

Vår familj var en vanlig medelklass familj men vi hade inte den framgången som undervisades. (Jag kan nu se att vi faktiskt var en väldigt välsignad familj). Detta gjorde att jag fick en väldigt stor besvikelse på Gud. Jag förstod ändå att Gud fanns och att han älskade mig. Jag trodde på att Gud sände Jesus för att dö på ett kors och att han uppstått, så att relationen mellan människan och Gud var hel igen. Jag var bara tvungen att göra massa saker (läsa biblen, be, berätta om Jesus för mina vänner) så att Gud inte skulle bli besviken och arg på mig. Denna sortens underkastelse ledde också till en rädsla för vem Gud är. Att när jag en dag kommer att få träffa honom så kommer han att vara arg på mig för alla misstag jag gjort. Alla dom gången jag inte levde upp till dom kraven som jag ansåg att han ställde på mig.

Nu kan man ställa frågan, varför lämnade du inte Gud och Kyrkan?
Jag kan idag förklara att jag lämnade inte Gud för jag förstod att jag hade fått tag på en skatt. En skatt som ser ut som en skattkista. Det var bara det att jag hade inte nyckeln till skatten, jag försökte och försökte öppna men det gick inte.

Gud fann mig!

Det var bara för något år sedan som Gud fann mig. Jag och min man tillsammans med några vänner åkte till ett möte och besökte en församling i Köpenhamn.

På mötet var det en man som undervisade och han har en profetisk gåva. Han började profetera över några personer efter ett tag kom han fram till mig. Han började säga att han såg hur rädd jag var för Gud och att jag måste börja tro på en GOD GUD. Han sa även att han kunde se att jag har en blid av Gud där han är ute efter mig, men det är han inte,  Gud är en Gud som ser efter mig och tar hand om mig.
Jag kände att när han sa dessa ord förstod jag att jag kände inte Gud. I alla år som jag kämpat så har jag inte förstått vem Gud är.
Det har tagit en tid då jag har fått ta till mig undervisning om Guds kärlek och nåd.

Jag hade nu fått nyckeln att öppna skatten och den skatten jag fann, på grund av att Gud fann mig och på grund av hans nåd, är att jag i mig själv kan inte göra någonting. Jag kan inte leva upp till den standard som skulle göra mig syndfri. Jag kan inte skryta med att på grund utav att JAG gjorde så, så välsignar Gud mig.

Det ända jag kan göra är att säga: Tack Gud, tack för att du gav mig Jesus. Tack Jesus för att du gjorde det möjligt så jag kan ha en relation med Gud. Och tack Gud för min familj mina vänner och allt jag äger.

Tack för att du är en God Gud!

Inspirerad & Julklappstips 23 november 2009

INSPIRERAD….
För några dagar sedan skulle jag gå och köpa leksaker till en adventskalender som jag tänkt göra till barnen. Min tanke var att gå till BR och köpa matleksaker i plast. När jag kom dit hittade jag inte det som jag tänkt och hade för tillfället ingen möjlighet att gå runt på stan och leta. Så jag åkte hem och började googla på var man kunde köpa dessa leksaker.

Jag fick upp några träffar och sen av en slump så kom jag in på någons blogg där hon skrev att hon inte tyckte om plastleksaker utan hon hade virkat ihop spagetti och köttbullar.

Jag tänkte att det är ju super kul…så jag sökte upp några sidor som gav mig inspiration. Jag hittade flera roliga kakor, muffins och andra bakverk och även flera olika frukter. Nu kommer jag inte hinna att göra det till adventskalender men en blir en super fin julklapp istället.
Ett stort TACK till er alla som lägger ut mönster på era handarbeten.

Idag åkte jag iväg till stoff och stil för att köpa garn.
Jag kunde inte vänta tills barnen hade gått och lagt sig så jag började. Natanael stod bredvid och såg på när jag var halvvägs klar så sa han:

– En kaka, jag älskar den! Och så började han ”äta”.

Ett tips till er som inte vet vad ni ska köpa i julklapp: sticka ett par vantar eller socka eller virka något- det är enkelt och väldigt roligt! Och det finns mycket mönster att hitta på internet.

Massa garn och den första kakan!

Tid = stress och värdefull! 21 november 2009

Jag har inte tid…
Åhh, vad lång tid det tar.
Hur lång tid tar det?

I dagens samhälle brukar man säga att tid är en brist vara.
När jag tänker efter så kan jag ställa frågan, Varför?
Ända sedan jorden skapades så har varje dygn varit 24 timmar, vi har inte fått mer eller mindre timmar på dygnet.
Idag så har vi också väldigt många hjälpmedel som gör att saker går snabbare att göra, det är hyfsat nya uppfinningar, så som:
- mikron
- diskmaskin
- tvättmaskin
- vatten kokare
- olika snabbmat
Dessa saker tycker jag borde göra att vi mer kan slappna av, vi behöver inte handtvätta våra kläder, lakan och mattor och mikron gör så vi kan tina och till och med laga mat väldigt snabbt. Vi kan ta oss på andra sidan världen på lite mer än ett dygn och våra resetransporter går bara snabbare och snabbare- allt för att spara tid!
Vi borde ha mer tid till att umgås med familjen och vänner, det som de flesta säger att man inte har tid till.

Jag kan märka på mig själv att om jag har väntat bara någon extra minut på bussen eller att en sida på internet inte laddas tillräckligt fort så blir jag otålig och ibland stressad.

Det är inte ovanligt att höra att folk har bränt ut sig av stress. Och idag ser vi det som en sjukdom bland alla andra.
Jag tycker det är tragiskt att unga som gamla blir slutkörda, en del tar det flera år innan de kommer tillbaka till arbetslivet och för en del aldrig.

Vad är det som gör att vi accepterar denna livsstil? Varför vill vi leva i ett stressat samhälle?

Jag skulle vilja säga att tid är dyrbar, inte i den bemärkelsen att vi måste stressa igenom vardagen. Tiden är på sätt och vis ditt och mitt liv och det är något värdefullt som vi borde vara rädd om.

Det är verkligen svårt att beskriva tid, vad det är och hur det ser ut, men läs detta, en beskrivning av hur en människas tid kan se ut:

”Det rådde en gyllene skymning därinne. Så småningom blev hon medveten om att hon stod under en väldig, absolut rund kupol, som verkade stor som hela himlavalvet. Och denna jätte kupol var av renast guld.
Allra högst upp i mitten fanns en cirkelrund öppning, varifrån en pelare av ljus sänktes sig rakt ner mot en likaså cirkelrund damm, vars svarta vatten låg alldeles orörlig, som en mörk spegel.
Och ovanför vattnet glittrade något som en klar lysande stjärna i ljuspelaren. Det rörde sig majestätiskt långsamt därinne, och Momo upptäckte att det var en jättestor pendel, som sakta rörde sig fram och tillbaka över den svarta spegelytan. Men den tycktes inte vara upphängd i nånting. Svävade där bara som om den var alldelses tyngdlös.

När stjärnpendeln långsamt närmade sig dammens kant,dök en stor blomknopp upp ur det mörka vattnet. Och ju närmare pendeln kom, desto mer öppnade knoppen sig, tills blomman slutligen vilade fullt utslagen på dammens yta.
Blomman verkade så vacker att Momo aldrig skådas dess like tidigare. Det var som den betod bara av lysande färger och inget annat. Momo hade haft den blekaste aning om att sådana färger kunde finnas. Stjärnpendlen stannade ett litet tag över blomman, och Momo uppslukades helt av denna syn och glömde allt annat. Bara blommans doft kändes som något som hon har längtat efter i hela sitt liv, men utan att veta vad det var för något. Men sedan började pendlen långsamt, långsamt svänga tillbaka igen. Och medan den avlägsnades mer och mer, upptäckte Momo till sin förskräckelse att den underbara blomman började att vissna. Det ena kronbladet efter det andra lossnade och sjönk ner i det djupen. Momo fick en plågsam känsla av att något hon aldrig skulle kunna få tillbaka igen försvann från henne för alltid.

När pendeln nått ut till den svarta dammens mitt hade den underbara blomman fallit sönder helt. Men samtidigt dök en ny knopp upp ur det mörka vattnet på motsatt sida. Och medans pendeln långsamt närmades denna knopp, kunde Momo konstatera att den höll på attslå ut till en ännu underbarare blomma en den förra. Då gick hon runt dammen för att titta på den.
Den var helt olik den förra blomman. Också denna nya blomma strålade av färger som Momo aldrig skådat förr, men dessa färger tycktes henne ännu rikare och dyrbarare. Och blomman doftade annurlunda också, ännu mycket härligare, och ju mer Momo såg på den, desto fler underbara detaljer upptäckte hon.
Men sedan började stjärnpendeln gå tillbaka igen och blommans härlighet löstes upp och sjönk kronblad för kronblad ner i den svarta dammens outgrundliga djup.
Långsamt, långsamt vandrade pendeln tillbaka till den motsatta sidan, men inte till precis samma ställe som förra gången; i stället hade den rört sig lite åt sidan. och där, bara ett steg från den förra punktenbörjade ännu en knopp höja sig och veckla ut sig allt mera.
Också nu tyckte Momo att detta var den vackraste blomman hon någonsin sett. Detta var förvissa alla blommors blomma, ett rent enastående underverk!
Momo skulle helst ha velat gråta högt när hon måste se hur också denna fulländade blomma började vissna och sjunka ner i de dunkla djupen. Men hon hade på det löfte hon givit mäster Hora och gav inte ett ljud ifrån sig.
Också på motsatta sida hade pendeln nu vandrat ett steg bort, ocj en ny blomma höjde sig ur det mörka vattnet.
Så småning om förstod Momo att varje ny blomma alltid var olik alla föregående, och att den som just blommade kändes som den allra vackraste av dem allasammans.
Hon fortsatte att gå runt dammen och se blomma efter blomma dyka upp och vissna igen. Det kändes som hon aldrig skulle tröttna på detta skådespeleri.

Men småningom om blev hon medveten om att här hela tiden också hände något annat, något som hon bara inte hade märkt tidigare.
Plötsligt upptäcker hon att hon inte bara kunde se den där ljuspelaren som strålar ner från kupolens mitt- hon kunde höra den också!
Till en början var det bara som ett svagt sus, som när man hör vind långt borta i träden lövverk. Men sedan steg ljudet till ett märkligt brus, tills det förde tankarna till ett vattenfall eller bränningarnas slag mot en klippas kust.
Och Momo märkte allt tydligare att detta brus i själva verket var sammansatt av otaliga klanger och toner, som oavbrutet förenades tillständigt nya ackord och harmonier. Detta var musik samtidigt också något helt annat. Och plötsligt kände Momo igen det – det var ju den musik som hon hört så ofta mycket lågt och fjärran, när hon lyssnade på tystnaden under en gnistrande klar stjärnströdd himmel.
Men nu blev dessa toner allt klarare och allt met strålande. Momo anade att det måste vara detta klingande ljus som kallade upp och formade alla dessa blommor ur det mörka vattnets djup, var och en med färger och former som var unika för den allena och aldrig återkom.”

Ur Momo eller kampen om tiden skriven av Michael Ende

Tänk om… 19 november 2009

Tänk om:
- jag hade gått kvar på samma skola jag började på.
- jag skulle ha bott kvar i min hemstad.
- jag inte hade gift mig med Dan.
- jag hade utbildat mig till något annat.
- jag skulle vinna mycket pengar.

När jag tänker tillbaka på de valen som har varit viktiga beslut i mitt liv och har till viss del formar mig så kan jag ibland tänka, tänk om…
Visst mitt liv hade förmodligen sett annorlunda ut om jag hade gjort andra val.
Det som jag tror är viktigt är att inte fastna i tanken, det kan hindra en att faktiskt se till det värdefulla som man har runt omkring sig, ofta så tror man att gräset är grönare på andra sidan.

Tänk att:
- jag fick nya vänner när jag bytte skola
- jag trivs väldigt bra i den staden jag bor i
- jag älskar min man, och är så glad för min familj
- jag är väldigt nöjd med mitt yrkesval
- visst skulle det vara roligt att vinna pengar, men jag är nöjd med det jag har.

Ibland så väljer man fel eller gör något misstag, även om det är jobbigt och tufft en tid, när problemen löst sig så har man lärt sig något och växt i sin personlighet.
Jag har en tro på Gud. Och jag tror att oavsett vilka beslut jag tar så kommer han att vara med mig.

Att vara svensk 17 november 2009

Att vara svensk!
Visst finns det en stolthet att säga att man är svensk. Vi har dynamiten, skiftnyckeln, IKEA, skype och spotify. Vi har utvecklats i miljöfrågor, jämnställdhet och har ett bra skydd vid anställning. Det finns få länder som Sverige som har fri utbildning, vi får till och med pengar för att utbilda oss, vi har möjlighet att vara hemma med våra barn och får även pengar för detta. Vi lever i ett utvecklad land och tycker att andra borde lära sig ifrån oss.

När andra människor från olika kulturer kommer till Sverige förväntar vi oss att dom ska integreras i det Svenska samhället. Det är dom som ska lära sig språket och kulturen. Det är dom som ska ändra sin livstil med kläder, mat och hur man beter sig.
Nu tycker jag att det är viktig för människor som kommer att lära sig språket och även kunna ha en förståelse till det svenska samhället.
Det jag vill säga är att vi förväntar oss att det är upp till människor som kommer till Sverige att integreras.
Min fråga är vad gör vi för att hjälpa?
Ofta lägger vi skulden och ansvaret på samhället, vem är samhället? Är det riksdagen, polisen, lokala politiker, lärare eller socialen?
Jag skulle säga att det är du och jag, det är vi tillsammans, vi är samhället.

En av sakerna som jag har lärt mig att bo i ett område som Rosengård är att se på sin egen kultur och att förstå att vårat samhälle är inte normen. Vi är inte bäst i världen, det finns mycket gott men vi har också saker att lära oss från andra människor med en annan kulturell bakgrund.
Tryck och titta på länken nedan:
Från Svt rapport, Invandare behöver lära sig mer om svenska värderingar

Se också Hipp hipp -bli svensk:

Lyft blicken! 15 november 2009

Ibland kan jag känna, NÄ, nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte ta hand om mina barn jag har ingen kraft att stå i ledarskap och ta ansvar. Jag vill bara ge upp.

Jag kan i dessa stunder tycka synd om mig själv eller lyfta blicken och tacka Gud för den han är. Jag har lärt mig att oftast så lyfter jag blicken till Gud. Och det fantastiska är att jag får ny styrka. Omständigheterna finns kvar, jag behöver fortfarande ta hand om mina barn och jag står fortfarande kvar i ledarskap och ansvar. Men mitt hjärta fylls av en ny glädje och jag får en ny kraft.

Att lyfta blicken betyder att bara tacka Gud. Du behöver inte ha presterat något eller visa upp din goda gärningslista. Det räcker att bara komma till Gud och tacka honom för den han är och det han har gjort.

Jag tycker att sångtexter som beskriver vem Gud är hjälper mig att lyfta blicken och att får sjunga ut det som beskriver Gud ger mig en tacksamhet och ett annat perspektiv på livet.

Lyssna och tacka Gud medan du hör denna sången.

Att ha en tro på det omöjliga! 13 november 2009

Tidigare i veckan tittade jag på en film, ”Take the lead”, som är baserad på en sann berättelse. Den handlar om ungdomar i USA som bor i ghettoområde och där de flesta har problem i skolan. Några av eleverna har fått som straff och måste vara på kvarsittning. Ingen utav lärarna vill ta hand om dessa studenter, då kommer en man till skolan som kan tänka sig ta hand om eleverna och börjar lärar ut sällskapsdans, så som foxtrot, tango och vals.

Om du vill veta hur det gick, så får du titta på filmen!

Det finns många liknade filmer och även om många utav dessa filmer är förutsägbara, så tycker jag att dom verkligen är bra. Dom visar på att det kan ske förändring. De ingjuter ett hopp och en tro på att det som många tror är omöjligt blir möjligt, det gäller att stå upp för det man tror på och ge förtroende till dom personer som behöver en tro på sig själva.

Det är så lätt att man tittar på sina omständigheter och då fastnar i tankar och att man inte kan göra något åt sin livssituation.

Jag bor i ett område som oftast förknippas med ”problemområde” och är känt för kriminalitet, arbetslöshet och bråkiga ungdomar. Jag kan inte mer än att säga att dessa saker är sanna (bara det att media har bara visat på en del av området, det finns även mycket gott), jag tror på att man kan göra en förändring. Jag har tro för att en dag så kommer det bli känt att något gott kommer att komma ifrån Rosengård, en dag kommer Rosengård att blomstra av många vackra rosor som det doftar gott om.

När den dagen kommer så finns det bara en jag kan tacka och det är Gud, för det är bara han som kan göra det!

1 Korinthierbrevet 27-29:

”Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa ska kunna vara stolt inför Gud.”

En främmande person är en vän du inte har lärt känna än! 11 november 2009

Jag kan ibland när jag är ute och går, är i affären eller något liknade tycka att en person, som jag inte känner, har på sig något snyggt,  ser trevlig ut eller att det verkar finnas något som jag tycker om hos personen. Men jag säger aldrig något till den.
Varför?
Jag antar att det är för jag skulle tycka det var pinsamt eller att jag vill ju inte verka konstig.
Jag tror att det är väldigt olika för personer hur man är. Jag har ändå känslan av att i Sverige får man inte sticka ut, man ska hålla sig till normen. Och en av den är att man ska synas så lite som möjligt.
Utmaningen för mig är att ta tillvara på situationer när dom uppstår och uppmuntra personer, även dom jag inte känner. Man vet ju aldrig vad det kan leda till?
Som någon vis person har sagt:
”En främmande person är en vän du inte har lärt känna än!”